Som oroliga vuxna vill vi försäkra oss om att barn är för unga för att känna den djupa smärta och förtvivlan som sorg kan medföra. Tyvärr är detta inte fallet. Barn och unga sörjer lika djupt som vuxna, men de visar det på olika sätt. De lär sig att sörja genom att kopiera responsen från vuxna i deras närhet. De förlitar sig på att vuxna ska ge dem vad de behöver för att sörja.

Barn har en begränsad förmåga att sätta ord på sina känslor, tankar och minnen och tenderar att "agera ut" med beteenden snarare än att uttrycka sig verbalt. De kommer gradvis att lära sig känslornas språk genom att lyssna på ord som du använder. Att visa din sorg kommer att uppmuntra dem att uttrycka sin. Deras beteende är din guide för hur de mår. Detta gäller för barn i alla åldrar - från småbarn till tonåringar. 

Barn är naturligt bra på att gå in och ur sin sorg. De kan vara intensivt ledsna ena minuten och sedan i nästa plötsligt växla till att glatt leka. Denna uppenbara brist på sorg kan få vuxna att tro att barn är opåverkade. Men detta hoppande in och ut ur sorgbeteendet är en typ av inbyggd försvarsmekanism som hindrar dem från att bli överväldigade av starka känslor.

När barn blir äldre blir detta instinktiva hoppande in och ut svårare och tonåringar kan tillbringa långa perioder i ett beteende, t. ex. genom att vara tillbakadragna eller annat beteende, som att hålla sig mycket upptagna.

En mamma sa:

Min tioåring verkar inte bry sig, hon grät på dagen för att vi grät, men hon har inte gråtit sedan dess. 

Att gå vidare i livet kan för en ung person innebära ettaktivt umgänge, som ett sätt att stänga ute smärtan. Eller så kan de dra sig tillbaka in i sig själva, avvisa erbjudanden om hjälp, och vara i allmänhet mycket svåra att kommunicera med. Om detta är fallet för en ung person du stöder, försök att ha tålamod och fortsätt att låta dem veta att du fortfarande finns där för dem. Försök dock att inte pressa dem till att prata.

Skillnaden mellan en vuxens sorg och en barns sorg illustreras ibland av följande: ett barn hoppar in och ut ur sorgen, men en vuxen är på djupet av en flod, sveps med strömmen och har mycket svårt att ta sig ur.

Vanliga reaktioner, känslor och beteenden

Det är normalt att barn och unga reagerar starkt på att någon närstående dör, även om dessa starka känslor och beteenden kan te sigsom långt ifrån normala.  Ungdomar och tonåringar har svårt att visa intensiva och svåra känslor för familjemedlemmar när livet för dem redan är fullt av utmaningar och osäkerhet. Ett barns uppmärksamhet matchar mängden information de kan hantera samtidigt. När de når sin gräns för känslor som är för svåra kan de byta till känslor som de kan hantera. Till exempel kan ett barn skratta olämpligt för att undvika att prata om rädsla eller sorg. Detta kan verka obehagligt men är faktiskt en försvarsmekanism för att förhindra känslomässig överbelastning. Hur ett barn eller en ung person reagerar på att någon har döttpåverkas av deras ålder och förståelse, förhållandet de hade med personen som dog och hur personen dog.

Ålder och förståelse

Alla barn är olika och en mogen fyraåring kan ha bättre koll på situationen och på den fulla innebörden av vad döden innebär än ett barn som är äldre.

Ett äldre barn förstår i allmänhet mer. Det kan för vissa barn vara för mycket att bära när de börjar inse fullt ut vad det betyder när någon dör. Detta kan leda till självskyddande förnekelse och de kan verka mer okej än de verkligen är. Se vårt informationsblad Barns förståelse av döden i olika åldrar för mer information.

Spädbarn och småbarn

I denna ålder finns det lite förståelse för vad död och att dö betyder men det finns en känsla av att någon viktig saknas. Den resulterande

känslan av att ha blivit övergiven kan leda till "klängigt" beteende utöver det vanliga. Utan något språk att uttrycka sig med kan barnens ångest och osäkerhet visa sig som tröstlös gråt. Matnings- och sovrutiner kan störas och deras lidande kan uttryckas i allmän eländighet.

Förskolebarn

Förståelsen kommer att öka liksom behovet av information för att försöka förstå vad som har hänt, vilket leder till många frågor. Oro för vardagliga praktikaliteter är vanligt liksom ökad separationsångest, även när barnet bara lämnas under korta perioder. Det kan finnas en regression i beteendet, till exempel sängvätning och ett beteende som liknar ett mindre barns. Vissa barn blir oroliga för mörkret när de ska somna. Barn i denna ålder har svårt att förstå dödens beständighet och kan förvänta sig att personen ska återvända. När detta inte händer kan de uppleva besvikelse och sorg. De kan kämpa med begreppet "inget liv" och behöver därför försäkran om att döda människor inte känner någonting och inte har ont.

Barn i skolåldern

Barn i denna ålder börjar förstå konceptet att döda människor inte återvänder till livet och att döden kommer drabba alla, inklusive dem själva. De kan börja frukta att andra som är viktiga för dem ska dö. Vissa barn kanske känner att det som har hänt på något sätt var deras fel. Om de känner detta så kan vissa reagera genom att uppträda särskilt duktigt för att kompensera för sin uppfattning om "ondska". Andra kan bete sig illa för att få det straff som de tycker att de förtjänar. Även om det inte finns någon förväntan att göra det kan ett barn ta på sig rollen som vårdnadshavare för en efterlevande vuxen eller syskon. I ett försök att framstå som vuxna kan de ta på sig olämpligt vuxenansvar.

Tonåringar

Puberteten är en tid som präglas av stor förändring och för en ung person bidrar sorg bara till detta. Tonåringar strävar efter att vara självständiga och vuxna men att någon nära dör skapar sårbarhet. Deras känslor av sorg kan likna vuxnas, men de har starka hämningar om att uttrycka känslor, dels för att agera "vuxen", dels för att undvika att vara annorlunda än vänner. En del ungdomar blir apatiska, deprimerade och tillbakadragna och utvecklar en "vad är meningen?"-inställning till skolan eller till och med livet. Å andra sidan kan ett mycket aktivt umgängesliv vara en distraktion från att tänka på sorg. Detta kan vara användbart ibland, men känslorna av sorg kan dyka upp plötsligt igen, vilket kan vara svårt att hantera. Risktagande beteende eller asocialt beteende är inte ovanligt.

Inget av ovanstående är oroande om det inte varar för länge eller påverkar ett barns eller en ung persons förmåga att föra ett normalt liv, eller deras säkerhet och välbefinnande. Det är viktigt att komma ihåg att sorg är normalt och med rätt hjälp och stöd kommer de flesta barn och unga att förändras, men inte skadas, av det som hänt.

Relationen de hade till den som avlidit

Förlusten av en förälder eller primär vårdnadshavare kan ha en förödande effekt på ett barn. Känslor av otrygghet är vanliga, och barn kan komma att bli oroliga och tänka, "vem ska ta hand om mig nu?" Detta kan verka okänsligt, men barn lever i en mycket konkret värld och behöver veta att de kommer att fortsätta bli omhändertagna. De kan också frukta att deras andra förälder kommer att dö och kommer att behöva mycket lugnande kring detta.

Efter en sådan förlust kan barn känna att det är deras plikt att ta på sig ansvaret för den avlidne föräldern, även om ingen förväntar sig detta av dem. Det är bara något som vissa barn känner att de måste göra. Detta är en tung börda för dem att bära och de kommer att behöva massor av försäkran om att detta varken är en förväntad eller lämplig roll för dem att ta på sig. Med tiden kanske alla kan anpassa sig till att leva livet som det har blivit, med nya rutiner och sätt att göra saker på.

När ett barn i en familj dör kan deras bröder eller systrar känna sig förbisedda eftersom så många känslor förståeligt nog är fokuserade på det barn som har dött. Syskon kan ha motstridiga känslor av djup sorg blandat med lättnad att vuxna nu kan få lite tid och energi över för dem.  De kan då må dåligt av att ha dessa tankar, och skuldkänslor är vanliga. När ett syskon dör kan de överlevande barnen undra varför de lever och varför deras bror eller syster är död. De kanske fruktar att det är deras tur att dö härnäst. 

En mor- eller farförälder som var mycket engagerad i ett barns omsorg kommer förmodligen att saknas mer än en som man inte såg så ofta, men det är viktigt att inte göra antaganden. Ett dödsfall som inte verkar vara särskilt betydande kan utlösa känslor kring andra förluster.

Hur personen dog

Sättet någon dog på kommer att påverka ett barns reaktion. En plötslig död ger ingen tid att förbereda sig för vad som händer, ingen möjlighet att säga adjö. Det finns också en känsla av att vara avstängd, eller av oavslutade affärer. När en förälder eller ett syskon dör oväntat i en trafikolycka eller genom mord eller självmord, vilket är ännu mer traumatiskt, är den omedelbara reaktionen chock och total avdomning. Unga människor kan 

känna enorm smärta över sin förlust samt ilska mot den person som har dött och lämnat dem. Frustration över att gå miste om planerade aktiviteter tillsammans, vilka nu aldrig kan ske, är en annan reaktion. De kan ha bitter ånger över något de sa, eller önskar att de hade sagt, men aldrig fick chansen.

Ruby var 6 år när hennes storebror dog:

Jag gillade inte Rowan särskilt mycket och jag önskar jag kunde berätta för honom nu hur mycket jag saknar honom.

Geoff var 13 år när hans mamma dog:

Vi hörde en man bredvid oss prata om en ung kvinna som just hade avlidit. Av det visste jag att det var min mamma.

Med tanke på allt det ovanstående kan vi anta att en förväntad död är lättare att klara än en plötslig. Detta är inte alltid fallet, det är bara annorlunda. För barn och ungdomar kan bortgången av den person som har varit sjuk under en längre tid fortfarande vara en stor chock, särskilt om de inte har varit medvetna om situationens allvar.

---

Vi kan erbjuda tolk för det stöd vi erbjuder via telefon, video samt i person. För att få veta mer kan du ringa vår brittiska hjälplinje på 0800 02 888 40